Lymfkörtlarna svullnar

Körtelfeber, eller mononukleos som sjukdomen heter på latin, brukar visa sig genom att man får mycket ont i halsen, feber och blir väldigt trött. Samtidigt blir halsmandlarna inflammerade och lymfkörtlarna svullna. Namnet mononukleos kommer av att de vita blodkropparna förändras i både mängd och utseende på ett sätt som är typiskt för just körtelfeber.

Viruset smittar via saliv

Det virus som brukar orsaka körtelfeber kommer oftast in i kroppen när man utbyter saliv med någon, till exempel genom pussar eller kyssar. Smittan kan också spridas genom att man till exempel delar sked med någon. Inne i munhålan och i halsen förökar sig viruset i de ytliga cellerna.

Viruset sprids till blodet och de vita blodkropparna och sedan vidare till lymfkörtlarna, levern och mjälten. Viruset utsöndras även med sädesvätska och sekret från livmodermunnen. Man kan smittas genom sexuellt umgänge med någon som bär på viruset, men det är förmodligen ovanligt.

Påminner om halsfluss

I svalget på var sin sida om tungan sitter halsmandlarna, de så kallade tonsillerna. När man får körtelfeber blir de oftast stora och röda med gråvita beläggningar. Inflammationen i halsmandlarna ser likadan ut som när man har halsfluss.

Lymfkörtlarna som finns samlade i små klungor på flera ställen i kroppen svullnar också upp. Då kan man lätt känna dem i nacken, på halsens sidor, i armhålorna och i ljumskarna. Det finns även lymfkörtlar inne i bröstkorgen och i magen, men dem kan man inte känna från utsidan.

Mjälten kan svullna och ibland kan läkaren känna den nedanför den vänstra revbensbågen. Levern kan också svullna och den känns i sådana fall nedanför höger revbensbåge.

En vanlig virussjukdom

Körtelfeber orsakas oftast av ett virus som heter Epstein Barr-virus. Det är mycket vanligt och i 20-årsåldern har nio personer av tio antikroppar i blodet mot viruset. Antikropparna är ett tecken på att kroppen har varit i kontakt med viruset och skyddar mot en ny infektion av smittan.

Hos ungefär en av tio med symtom som vid körtelfeber är det andra virus som är orsaken. Vanligast är Cytomegaloviruset. Då brukar man få svullna körtlar och feber men vanligtvis inte liknande symtom som vid halsfluss.

Vanligt att smittas som liten av Epstein Barr-viruset

Det vanligaste är att man blir smittad i förskole- eller lågstadieåldern av Epstein Barr-viruset. Då får man oftast inga eller bara lindriga symtom av infektionen, ungefär som vid en vanlig förkylning.

Körtelfeber får man oftast i övre tonåren

Först om man blir smittad när man är mellan 15-25 år brukar man få typisk körtelfeber. Då blir man trött, får feber och ont i halsen. Lymfkörtlarna svullnar och man får svårt att svälja. Andedräkten kan bli illuktande och halsmandlarna inflammerade. Men ibland får man inga symtom i denna ålder heller. Mer än hälften av dem som fått en infektion av Epstein Barr-viruset får inte ett enda symtom. Efter tonåren blir det vanligare att man bara får körtelförstoring och feber, utan halsbesvär.

Smittar genom nära kontakt

Smittsamheten är ganska låg och viruset smittar inte genom luften utan via saliv eller sekret från underlivet. Det krävs nära och upprepad kontakt för att överföra tillräckligt många viruspartiklar, det vill säga så många som det krävs för att infektionen ska få fäste.

På engelska har sjukdomen fått namnet "kissing disease" eftersom den bryter ut i övre tonåren och man genom kyssar kan få i sig så pass stora mängder virus att det räcker för att man ska bli infekterad.

Viruset stannar kvar i kroppen

Det tar mellan fyra och sex veckor från det att man blivit smittad tills eventuella symtom visar sig.

Även när symtomen upphört finns viruset kvar i kroppen. Virus utsöndras från svalget under en lång period, ofta mer än ett år. I vissa fall fortsätter detta från och till hela livet.

Många bär på viruset men få blir sjuka

De allra flesta blir någon gång i livet smittade av Epstein Barr-viruset men det är bara få som utvecklar körtelfeber. Det beror på att många har haft infektionen som barn utan att märka det, och tack vare det är immuna resten av livet.

Det finns inga kända risker med att få en infektion med Epstein-Barrviruset under en graviditet.

Det är bra att ha sjukdomen som liten

Det finns ingen specifik behandling och inget vaccin mot Epstein Barr-viruset. Det bästa är om man får infektionen före tonåren eftersom den då inte ger några eller bara få symtom. De barn som gått på förskola har oftare antikroppar än barn som inte gjort det. Det beror på att den täta kontakten mellan förskolebarn gör att viruset sprids.

Man kan vara trött länge

De akuta symtomen med feber och halsont brukar gå över på två-tre veckor. Det är vanligt att man känner sig trött en längre tid, ibland i flera månader efter infektionen.

Komplikationer är ovanliga

Körtelfeber är i de flesta fall en ofarlig sjukdom som läker av sig själv. Bara i enstaka fall ger den allvarliga komplikationer. Då kan man få svårt att äta och dricka, eller problem att andas.

När man har körtelfeber ökar risken för att man ska få bihåleinfektion, djup luftrörsinfektion, öroninfektion och blindtarmsinflammation.

Man bör inte träna första månaden

Körtelfeber ger ofta symtom under någon månad. Även om man bara haft en lindrig form av körtelfeber bör man inte träna den första månaden eftersom en inflammerad mjälte kan skadas om man faller eller blir klämd. Detta gäller framför allt ridning och till exempelvis fotboll, ishockey och kampsporter. All form av kontaktsport bör undvikas i fyra veckor när man fått körtelfeber.

Körtelfeber kan i vissa fall ge hjärtmuskelinflammation. Därför blir man ibland undersökt med EKG.

Levern och mjälten påverkas

Det är vanligt att levern tillfälligt påverkas av infektionen. Levern svullnar ofta under första till andra sjukdomsveckan. Det är ovanligt att det ger några symtom, men ibland kan man få gula ögonvitor. Genom blodprover kan läkaren se att levern är påverkad. Levern kan vara påverkad i sex veckor. Under denna period bör man därför inte dricka alkohol.

Det är också vanligt att mjälten svullnar under första till andra sjukdomsveckan. Men det är ovanligt att man känner av det. Man bör vara noga med att inte utsättas för slag mot mjälten när man har körtelfeber. I sällsynta fall kan mjälten brista och då får man en blödning i buken. I de få fall mjälten brister är det vanligast i tredje sjukdomsveckan.

Sällsynta följdsjukdomar

Någon enstaka gång kan körtelfeber leda till följdsjukdomar som till exempel hjärnhinneinflammation, blindtarmsinflammation eller brist på vita eller röda blodkroppar. Men det är mycket ovanligt.

Ont i halsen och svullna lymfkörtlar

Sjukdomen börjar ofta med att man känner sig trött och kanske får ont i huvudet. När körtelfebern sedan bryter ut är de typiska symtomen

• halsont
• hög feber
• trötthet
• svullna lymfkörtlar på halsen, i armhålorna och i ljumskarna
• förstorade och röda halsmandlar med en gråvit beläggning
• svårt att svälja
• illuktande andedräkt.

Det är vanligt att symtomen till en början liknar en kraftig halsfluss.

Andra symtom man kan märka är

• lätt svullna ögonlock
• utslag på huden
• värk i lederna
• ont i musklerna
• illamående.

Om man får sjukdomen efter tonåren brukar man inte få ont i halsen utan bara feber och svullna lymfkörtlar.

Det är ovanligt, men mjälten kan brista när man har körtelfeber. Då får man plötsligt ont i magen, man blir matt och blek och får hjärtklappning. Det är en allvarlig följd av sjukdomen.

Röda prickar och gulaktiga ögonvitor  

I munhålans slemhinna, uppe i gommen, kan man ibland se röda prickar. Prickarna beror på små blödningar.

Vissa personer får ett symmetriskt finprickigt utslag på kroppen. Det beror nästan alltid på att man tar antibiotika som innehåller amoxicillin  eller ampicillin samtidigt som man har körtelfeber.

Mer ovanligt är att huden och ögonvitorna blir gulaktigt missfärgade på grund av att levern är inflammerad.

Olika undersökningar

Om läkaren misstänker att man har körtelfeber görs först en vanlig kroppsundersökning. Då känner läkaren i armhålorna, i ljumskarna och på andra ställen på kroppen där det finns många lymfkörtlar för att ta reda på om de är svullna eller ömma. Läkaren tittar också i halsen. Om man har körtelfeber är halsmandlarna svullna och röda med en gråvit beläggning. Ofta känner läkaren även på magen för att avgöra om mjälten eller leven är svullen. Om läkaren misstänker att man fått en kraftig inflammation i levern eller mjälten kan man få göra en undersökning med ultraljud, men det är mycket ovanligt.

För att vara säker på att det är körtelfeber kan läkaren även ta flera blodprover. De vanligaste är:

• Monospot - det är ett snabbtest i form av ett blodprov som oftast tas i armen. I början av sjukdomsförloppet kan det ibland visa att man inte har körtelfeber trots att man har det. En vecka efter att man smittats visar provet fel resultat hos tre av tio personer. Efter tre veckor visar det fel hos en av tio. I enstaka fall kan provet fortsätta att visa ett felaktigt resultat under hela sjukdomsperioden.
• Test av de vita blodkropparna görs med hjälp av ett blodprov från armen. Om man har körtelfeber kan läkaren se det på hur blodkropparna ser ut och hur de fördelar sig.
• Inflammationsprov - om man har körtelfeber visar inflammationsprov som sänkan och den så kallade CRP högre värden än normalt.
• Serologi - när man har mer otydliga symtom kan man få lämna särskilda blodprover som visar om kroppen har bildat antikroppar mot Epstein Barr-viruset.

Om man har körtelfeber brukar man också få lämna prov för att se om man har streptokocker i halsen. Det är nämligen vanligt att man får en infektion med streptokockbakterien samtidigt som man har körtelfeber. Det görs genom att läkaren stryker över halsmandlarna med en provtagningspinne.

När ska man kontakta läkare?

Symtomen vid körtelfeber liknar i början ofta symtomen vid andra halsinfektioner. Halsinfektioner är vanliga och man behöver oftast inte söka läkare. Men man bör kontakta en vårdcentral för att få en diagnos om man

• har ont i halsen och feber i mer än tre-fyra dagar
• mår mycket dåligt
• har väldigt svårt att svälja eller andas
• får feber igen efter att ha varit feberfri i minst ett dygn
• har någon annan sjukdom samtidigt, eller tar mediciner som kraftigt kan försämra immunförsvaret.

Om man vet att man har körtelfeber ska man söka vård direkt på en vårdcentral eller akutmottagning om man får ont i magen. Då måste man undersökas så fort som möjligt eftersom det kan bero på att mjälten har brustit. Om man blir har ont i magen och blir blek och matt skall man ringa 112.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd om vart man ska vända sig.

Oftast kan man lindra symtomen själv

Det finns ingen särskild medicin eller annan behandling mot virusinfektionen vid körtelfeber. Man kan själv lindra febern och halssmärtorna med vanliga receptfria, febernedsättande och smärtstillande läkemedel. Om man har feber är det viktigt att dricka mycket eftersom kroppen förlorar vätska. Om man har en halsinfektion är det oftare lättare att svälja någonting kallt, till exempel glass.

Om man samtidigt med körtelfebern även har fått en infektion med streptokocker behandlas den med antibiotika.

Ta det lugnt
Den första månaden efter att man varit sjuk i körtelfeber bör man inte utsätta sig för kraftig ansträngning. Man ska undvika ridning och idrotter med mycket kroppskontakt, som fotboll, ishockey och kampsporter eftersom mjälten fortfarande kan vara svullen. Däremot är det bra för tillfrisknandet med lite lagom ansträngning, som till exempel promenader.

Eftersom levern ofta är påverkad bör man inte dricka alkohol de första sex veckorna efter att symtomen visat sig.

Om ytterligare vård behövs

Får man svåra symtom kan man behöva vård på sjukhus. Om man har mycket svårt att svälja vätska och mat kan man behöva få vätska med dropp, oftast under en kortare period.

I mycket sällsynta fall kan körtelfeber göra att man får mycket svårt att andas. Då kan man behöva få hjälp med andningen av en respirator.

Återfallsrisken

Det är bara första gången man får en infektion med Epstein Barr-viruset som man brukar få symtom. Om viruset som finns kvar i kroppen börjar föröka sig igen brukar det inte ge några symtom, om man inte har nedsatt immunförsvar på grund av någon annan sjukdom.